Massmail #2 - Uppdatering 5/9

1. Den japanska välklädda unga mannen är bagare(!) och gillar att surfa och campa.
2. Den sydafrikanska rugbyfrun har rugbytuttar vars bröstvårtor höll på att sticka ut mina ögon idag genom det rosa linne hon bar (som hon förövrigt hade en matchande rosa, glittrig keps till)
3. Australienskan kan fortfarande inte uttala ett enda franskt ord korrekt.
4. Jag är den enda i hela min klass som inte vill gifta mig.

Jag lär sakta, men förhoppningsvis säkert, känna folk här. Solen skiner och jag försöker att släppa alla krav jag har på mig själv att göra saker hela tiden, hur svårt det än är. Därför ska jag nu gå hem och läsa den otroligt vackra serie på franska jag la mina sista pengar på och försöka behandla den grissrosabrända hud jag precis lyckats skaffa mig.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

E-M

Massmail #1 3/9
Well, det ar om sadana har saker jag skriver till min familj:

Hej alla! Jag tankte bara skicka ivag ett sant dar jobbigt massmail som man inte kan lasa pa grund av avsaknaden av vettiga vokaler (och som man knappt kan skriva pa grund av de mycket forvirrande franska tangentborden).
Nu ar jag har i Montpellier; det ar runt 25 grader -inte for varmt eller for kallt- staden har 300 soldagar om aret och om man gar upp pa en mindre hojd i staden sa ser man havet. Jag bor hos Fatima Elarobi med henne och hennes ganska ordentligt vilda fyraariga tvillingar; en pojke och en flicka med korpsvart har och som pratar den gulligaste franskan jag hort.
Min vardinna pratar ungefar lika myckat engelska som jag pratar franska, man med hjalp av teckensprak och ordbocker sa kan vi komunicera ganska bra. Forhoppningsvis sa utvecklas val min franska ocksa i skolan dar man pa lektionerna ar forbjuden att prata nagot annat sprak an det.
Det ar kanske 4-5 svenska tjejer totalt i skolan, men i min lilla klass ar vi valdigt,valdigt blandade. Vi ar:
- En mexicansk 18 arig tjej
- En fantastiskt vakladd japansk man
- Tva tyska aldre kvinnor varav en verkar nagot autistisk och svarar pa andras fragor
- En kaffedrickande, kedjerokande rodharigtjej fran faroarna
- En kille fran Schweiz
- En blond rugbyfru med tuttar fran sydafrika
- En australiensisk flicka med det vidrigaste franska uttalet jag nagonsin behovt lyssna pa
- En stor, biffig ung man fran Canada
och sa jag.
Det ar vi som utgor gruppen som inte har nagra forkunskaper alls, sa jag ar inte samst hur svart det an ar att tro pa.

Well, det var ett utdrag i alla fall. Jag kan aven papeka att jag har brant mig lite igen idag, en jobbig konsekvens av 25 grader och stralande sol. Sa hur har ni det?

Ya know it could be like this, just like this always.

No more beans

Haha det är ju ändå ganska kul. Äntligen får jag mina femton minuter, det jag har drömt om hela mitt långa, händelsefattiga liv:

...

Igår gick jag och lade mig vid halv nio och lyckades utan några hjälpmedel somna på en halvtimme. Och det är så fantastiskt skönt! Att gå promenader, gå och lägga sig i tid och äta frukost; alla normala pensionärsaktiviteter gör mig lugn.
Och frukosten. Nu för tiden kan jag gå omkring på dagarna och längta tills nästa morgon då jag får äta gröt eller filmjölk, även om det kanske gick till överdrift då jag klockan fyra på morgonen i lördags lagar rågflingsgröt till mig, Gustav och Calle. Som fyllemat?
I vilket fall:

Och att hon också försvinner blir väl en av de underligare sakerna under det här året.

Jag saknar dig.

Italienska radioprogram, Ulf Lundell-intervjuer och.. Kent?
Shit. Det är till och med plågsamt att lyssna på musiken på jobbdatorn, det är så mycket minnen, obearbetade minnen från förra hösten som jag inte vet om jag ska tycka om eller avsky? Sakna? Nej saknar det gör jag inte.
2006 blev ett mycket underligt år. Och vad som skulle komma hade jag ingen aning om då.

Två spontant rökfria dagar och jag kan inte andas.
Att det skulle vara så här jobbigt förstod jag nog inte? När jag tillsist lyckades somna i morse, några få timmar innan jag skulle cykla iväg till jobbet, hade jag läst ut varenda fantomentidning i min lägenhet och världens bästa bok som jag ville spara på för att slippa skiljas från det romantiserade studentlivet i stockholm på 60-talet. Och nu sitter jag på kontoret och vet inte riktigt hur jag ska kunna organisera allting, då jag varje gång jag rör för mycket på huvudet mår ganska ordentligt illa.
Det är i och för sig väldigt rättvist, det är nu min kropp blir straffad för beslutet att börja röka en gång i tiden, och att börja igen. Det är inte alltid jag fattar de smartaste besluten.
Att jag egentligen inte har några pengar att köpa cigaretter för gör ju det hela lite lättare, men fan. kukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukukuk.

Din mamma kan vara en hora som åker iväg och lämnar mig.
fan.

Och En Riktigt God Jul