Jag förstår folk som luktar hamburgare av sitt jobb.
Eller folk som får falska telefonförsäljarröster.
Jag förstår dom som har sönder knäna efter spring i trappor.
Jag förstår den första arbetsskadan jag och Sara ådrog oss som innebar att vi förlorade respekten för mänskligt värde.
MEN
Jag förstår inte att skämten och poängerna i DILBERT nu tilltalar mig mer än någonting annat; att jag satt uppe halva jävla natten igår och läste just de sidorna i gamla Larson och skrattade högt för mig själv!
Det är en sjuk värld.