Din mamma kan vara en bot

Jag känner, som vanligt, att jag kanske skulle ta upp det här med att skriva igen.

Jag kan inte skylla på att det inte händer något i mitt liv, jag tror att jag har varit med om fler omvälvande saker de senaste veckorna än på ett år kanske?
Men fan.
Nu skriver jag för att jag måste ha någonting annat att göra än att plugga den där jävla logiken.
Teroetisk filosofi är sjukt kul och verkligen något som jag är riktigt intresserad av, men jag är ändå tråkigt omotiverad just nu. Jag tror att grejen är att då man inte förstår det här, blir det jävligt simpelt, medans man om man faktiskt går in på djupet i det upptäcker hur komplext och intressant det är. Just nu är jag i det första stadiet.

I vilket fall så flyttar ju jag tillsisst nu. Tillsammans med Ellen kommer jag att bo i en jättemysig trea i hägerstensåsen i i alla fall ett halvår och idag har vi äntligen fått skriva på papprena och burit upp den absurt tunga dörren som saknades till ett av rummen för alla trappor (och ner igen, eftersom vi tydligen tog FEL jävla dörr).

Och, för att återuprätta någon form av självrespekt så publicerar jag igen det korta emmabodainlägget som jag nedgraderade till "draft" då jag skrev det för några veckor sedan. Jag menar man kan ju vara självkritisk till en viss gräns.

Hej kram, kladdväckssbanan